Fanny Mathilda Gille

ojojoj, här kommer det äntligen, min stora förklaring. Eller den kanske inte är stor men det är en liten berättelse om mitt liv, jag vet att jag lovade att ni skulle få den förra helgen men nu när jag är sjuk och inte orkar göra någor så kan ni få den nu!

Iallafall så heter jag Fanny Gille och bor tre mil utanför Uppsala. Jag har haft ett väldigt bra liv egentligen, när jag var två år skilde sig mina föräldrar men båda hittade nya och det har aldrig varit några problem med det. Jag har till och med tre systrar varav två är halvsyskon. Mitt liv var faktiskt helt okej ända fram till sommaren -09. Under en lång tid på våren med kompisproblem osv så började jag känna mig tom på energi och helt lost. Under sommaren -09 när jag var på ett träningsläger i norrköping så bröt jag ihop totalt och då trodde dom att jag hade en ätstörning eftersom jag inte hade ätit mycket alls under veckan.

Iallafall så sa jag aldrig vad som hade hänt till någon i min familj och jag fortsatte mitt liv som en robot, jag gick upp på morgonen, gick till skolan, gick hem, tränade, pluggade, sov. Så såg min dag ut i princip hela hösten -09. Då brast det totalt för mig eftersom jag då gick i nian och vi hade hur mycket som helst i skolan med nationella prov och jättemycket plugg. Jag började då skära mig på armarna och först var det inte några farliga sår men folk i skolan märkte och jag började vara mer och mer för mig själv. Då på hösten i nian så kom "P" fram till mig i skokan för "P" är på skolan två dagar varje vecka och han hade märkt att jag ofta satt för mig själv och sen såg han mina sår. Jag och "P" blev med tiden jättebra vänner och han blev som min rastkompis. Vi satt nästan alltid på en bänk i skolan och bara pratade om allt mellan himmel och jord och tillslut så bjöd han med mig på fredax, (en ungdomsgrupp i våran kyrka) Eftersom jag hade varit ganska aktiv i kyrkan när jag var liten så tänkte jag igenom allt väldigt noga för jag ville ju inte göra bort mig. Det slutade iallafall med att jag gick dit och jag kan tänka mig om vad dom andra trodde om mig när jag kom dit första gången och var helt ensam. hahah..

Iallafall så såg tillslut mamma mina ärr och hon ringde då till BUP och så fick vi komma in till Uppsala och dom skickade i sin tur vidare mig till Östhammar, jag gick där två gånger men trivdes inte alls så jag slutade.

Efteråt så frågade mamma varje dag hur jag mådde osv men jag drog en vit lögn och sa att jag mådde bra, när jag innerst inne var helt trasig.

Jag klarade iallafall av hela nian med bra betyg och så hade jag ju kommit in på det gymnasie jag ville så allt var frid och fröjd.

Tills gymnasiet började. Jag var livrädd första dagen jag skulle gå dit och jag trodde verkligen att ingen skulle tycka om mig och att jag skulle gå ensam hela gymnasietiden.

Jag höll fortfarande på att skära mig men nu på benen eftersom det var höst så hade man långbyxor och då var det ingen som såg!

Gymnasiet gick iallafall ganska bra tills i början på november. Jag kände att jag började komma längre och längre ifrån mig själv och jag började få panikattacker och jag stängde in mig på mitt rum så fort jag kom hem från skolan eller träningen. I december så gick allt bara utför och då på nyårslägret fick jag nog och tog massa tabletter i ett desperat försök att få slut på allting, dock gick det inte alls som jag hade tänkt mig utan tabletterna kom upp igen eftersom jag inte hade ätit mycket alls under hela veckan. Min kropp var totalt utmattad och jag sov igenom nästan hela lägret kändes det som.

Efter det här så fick våran ungdomsledare "P" nog och han litade inte alls på mig längre. Jag sa då efter nyårslägret att jag inte orkade mer och att han gärna fick hjälpa mig. han ringde då till BUP och i början på januari -11 så åkte jag, "P" och mamma in till BUP. Det var hemskt att vara där och jag trivdes inte alls och vi bestämde då att jag skulle åka hem igen men med noga uppsikt. Tre dagar senare skulle vi vara tillbaks på BUP för utvärdering och vidare åtgärder och det var då jag blev inlagd. Eftersom dom inte litade på mig så blev jag tilldelad ett rum och fick stanna där på avdelningen i tio dagar innan jag fick åka hem. Då hade jag börjar medicinering och vi började fundera på behandling.

Efter att jag hade kommit hem så hade jag fortfarande noga uppsikt och jag trivdes inte alls, eftersom jag går första året på gymnasiet också så har vi ganska mycket i skolan och det var svårt att komma ikapp.

Jag klarade mig iallafall från återfall och jag börjde träffa en läkare och en psykolog på svartbäcken men nu har jag blivit skickad till Kåbo och ska förmodligen börja på DBT.

Jag har också klarat av att ta igen allting från skolan som jag missade, jag var borta från skolan ända från januari till april men jag har tagit igen det mesta.

Om ni nu har frågor eller bara några funderingar så skriv en kommentar, men annars så säger jag tack för att ni läste! SOV GOTT!