Dag 5 – Vad gör du med ditt liv?
Ja, det här var en väldigt bra fråga. Vad gör jag med mitt liv? Har jag ett liv? Eller andas jag bara?
Jag vet att jag inte ska gå in på filosofi men ibland kan man ställa sig den frågan. "Lever du eller andas du bara?" För min del så skulle jag nog säga att just nu andas jag bara, jag lever inte mitt liv som jag egentligen borde göra. Jag är snart 16 år och har redan tröttnat på livet. Jag längtar härifrån. Jag vill bort. Börja om från noll igen och försöka göra allting rätt. För i mitt liv har så många saker blivit helt fel. Det finns absolut saker som jag ångrar och saker som jag faktiskt skäms över. Grejer som jag bara önskar att man kunde radera.
Vad jag gör med mitt liv just nu är ganska lätt att svara på. Just nu är jag sjukskriven, min mamma är hemma med mig och min dag brukar se ut som följande: Min mamma väcker mig runt nio, trots att jag är så förbannat trött går jag upp, gör frukost, tar medicin och sätter mig vid TV:n och kollar på nyheterna. Sedan brukar jag ligga i soffan och titta lite på nyhetesmorgon som vilken 60:åring som helst. Sen går jag ner på mitt rum, bäddar sängen, borstar tänderna, och lägger mig i sängen och tittar på film. Efter någon timme kan mamma komma ner och säga att jag måste gå upp, jag går upp och kanske bakar eller går ut på en promenad med min mamma. Sen går jag ner igen, om vi inte ska in till Uppsala till läkaren eller på DBT. Sen brukar mamma ropa och säga att det är middag. Jag går upp, äter och sedan kanske jag går iväg på träning med min mamma eller så går jag ner på mitt rum igen. Runt nio tar jag medicin igen och efter två timmar somnar jag.
När man har läst det här så låter det som om jag är en pensionär som har tröttnat på livet och bara väntar på döden. För ibland så känns det så, som att jag bara väntar på att det tillfället ska komma då jag äntligen vågar.
Ni som läser tycker säkert att jag är helt blåst, men det är sannerligen inte lätt att ständigt leva med självmordstankar och att leva med en svår depression som det står på pappret. det är inte bara en sjukdom, det är ett sätt att leva. Visst önskar jag att jag kunde vara som vilken 16 åring som helst, njuta av livet och längta tills jag hittar min drömkille och gifter mig och skaffar barn. Men just nu så väntar jag bara. Jag väntar på ett under.
Men igår hade jag jättesvårt att somna, så ni ska få höra hur mina tankar lät då.. Jag tänkte, det jag verkligen behöver är folk som peppar mig. Människor som säger, "Fanny du kommer klara det här". Eller Fanny du vet att jag inte klarar mig utan dig, du får inte försvinna. jag behöver höra det ofta, även fast folk har sagt det förut.
Kram<3
Jag vet att jag inte ska gå in på filosofi men ibland kan man ställa sig den frågan. "Lever du eller andas du bara?" För min del så skulle jag nog säga att just nu andas jag bara, jag lever inte mitt liv som jag egentligen borde göra. Jag är snart 16 år och har redan tröttnat på livet. Jag längtar härifrån. Jag vill bort. Börja om från noll igen och försöka göra allting rätt. För i mitt liv har så många saker blivit helt fel. Det finns absolut saker som jag ångrar och saker som jag faktiskt skäms över. Grejer som jag bara önskar att man kunde radera.
Vad jag gör med mitt liv just nu är ganska lätt att svara på. Just nu är jag sjukskriven, min mamma är hemma med mig och min dag brukar se ut som följande: Min mamma väcker mig runt nio, trots att jag är så förbannat trött går jag upp, gör frukost, tar medicin och sätter mig vid TV:n och kollar på nyheterna. Sedan brukar jag ligga i soffan och titta lite på nyhetesmorgon som vilken 60:åring som helst. Sen går jag ner på mitt rum, bäddar sängen, borstar tänderna, och lägger mig i sängen och tittar på film. Efter någon timme kan mamma komma ner och säga att jag måste gå upp, jag går upp och kanske bakar eller går ut på en promenad med min mamma. Sen går jag ner igen, om vi inte ska in till Uppsala till läkaren eller på DBT. Sen brukar mamma ropa och säga att det är middag. Jag går upp, äter och sedan kanske jag går iväg på träning med min mamma eller så går jag ner på mitt rum igen. Runt nio tar jag medicin igen och efter två timmar somnar jag.
När man har läst det här så låter det som om jag är en pensionär som har tröttnat på livet och bara väntar på döden. För ibland så känns det så, som att jag bara väntar på att det tillfället ska komma då jag äntligen vågar.
Ni som läser tycker säkert att jag är helt blåst, men det är sannerligen inte lätt att ständigt leva med självmordstankar och att leva med en svår depression som det står på pappret. det är inte bara en sjukdom, det är ett sätt att leva. Visst önskar jag att jag kunde vara som vilken 16 åring som helst, njuta av livet och längta tills jag hittar min drömkille och gifter mig och skaffar barn. Men just nu så väntar jag bara. Jag väntar på ett under.
Men igår hade jag jättesvårt att somna, så ni ska få höra hur mina tankar lät då.. Jag tänkte, det jag verkligen behöver är folk som peppar mig. Människor som säger, "Fanny du kommer klara det här". Eller Fanny du vet att jag inte klarar mig utan dig, du får inte försvinna. jag behöver höra det ofta, även fast folk har sagt det förut.
Kram<3
Kommentarer
Trackback
